Ulrika

Innan jag kom till Balder visste jag inte så mycket om demens. Jag hade träffat några i hemtjänsten, men dom var mest lite glömska. Dom hade inte problem med att komma ihåg hur man sväljer eller så. Innan tyckte jag att det var med folk som satte på sig jackan mitt i natten och ville gå ut.

Första veckan tyckte jag inte det. Då tyckte jag att det var hemskt. Redan första dagen fick jag se en tavla i en boendes rum där det var bilder på massa personer och överst stod det "glöm oss inte!" Det tyckte jag var hemskt.

Men efter ett tag insåg jag att vissa av de boende inte led så mycket av sin sjukdom, dom som var i sin egen värld och spelade låtsas-Fia. Min handledare sa i början att dom ville få de boende i det läget, i sin egen värld där de hade det bra och jobbade och hade bjudningar. Hellre det än dom personerna som är så uttråkade och dom som säger att dom är så knäppa i huvudet och att det vore bäst om dom fick somna in.

Jag läste någonstans att Alzheimer är de anhörigas sjukdom. Det tycker jag är klockrent. Det är oftast inte personen med Alzheimer som lider mest. Det är dom anhöriga som ser sin man eller förälder glömma bort hur man äter och inte bli igenkända, bortglömda.

Jag har lärt mig att man inte ska ta en dement till verkligheten, man spelar med och låter dom vara kvar i sin egen värld där dom trivs bäst. Säger dom att dom inte har tid att äta för att dom måste jobba, så kanske man måste låta personen jobba klart.

När jag kom första dagen, när jag skulle öppna dörrarna, såg jag en liten lapp där det stod "att bli dement.." Jag blev nog besviken när jag såg den lappen för att jag inte ville ha dementa. Men nu ångrar jag mig inte alls. Jag är skitnöjd med min praktik. Jag hade kunnat skött mig bättre, jag tycker nog att min handledare var lite för snäll i mitt omdöme. Men samtidigt så är jag aldrig nöjd.

Jag inser nu hur tråkig min förra praktik var, så tråkig att jag undrar hur jag kunde vara där 160 timmar. Men den ångrar jag inte heller för det var bra att se hemtjänsten.

Nu är det mer än ett år till nästa praktik och det känns skönt. Nu kan man koncentrera sig på skolan ett tag.

Något jag har öärt mig på dom här veckorna är att jag har ett handikapp. Jag visste ju att jag har svårt att uppskatta hur mycket mat som är lagom och så till mig själv. Men när man ska lägga upp gröt, fil, kräm till någon annan flera gånger om dagen, är det ett handikapp.