Ulrika

Nu är det bara tre praktikdagar kvar. Det känns sjukt.

Idag har jag spelat memory med en tant. Lite hånfullt är det att det enda spelet dom har på en demensavdelning är memory. Iallafall spelade vi och det gick inte bra för någon av oss. Jag kände mig dummare och dummare och till slut blev jag frustrerad. Jag fick inte ihop det. Vi satt där ganska länge och när det blev dags för fika gav jag upp. Vi vände på alla brickor. Det saknades. Det var nästan inte två av någon.

Jag skulle såklart ha kollat först att allt stämde men jag trodde aldrig att det skulle fattas så många. Som om det inte vore svårt nog för en dement att att spela memory så går det inte att lösa heller! Eller var det med flit så att vi skulle känna oss lika dumma? För i så fall var det lyckat.

Tanten var så söt. Efter ett tag så konstaterade hon att man måste ha bra minne för det här spelet och sa att hon inte hade det.